Man hinner läsa en del när det är semester. Flera kommenterade boken medan jag läste och tyckte den liknade en «tegelsten». Den har 628 sidor förutom litteraturlista, bilder och diverse förord, så helt tunn är den inte, men med tanke på hur mycket som hänt i och runt Jerusalem de senaste 3000 åren, så tycker jag att boken ändå var kortfattad, samtidigt som det är flyt i berättelsen. Boken var trevlig att läsa samtidigt som den är faktaspäckad. Bakgrunden för många av dagens fenomen man kan se i Jerusalem eller höra om på TV, kommer som på löpande band i boken. Aha-upplevelserna var många för mig.

 

Pocketversionen av Montefiores jerusalemsbiografi från 2011

 

Jag visste att det har varit många krig och många erövrare i Jerusalem. Innan jag läste boken visste jag om den judiska perioden, den romerska, den bysantinska, islam, korstågen, mameluckerna, ottomanerna, den brittiska mandatperioden och så den moderna staten Israel. Men jag inser efter att jag har läst denne biografin att mellan och mitt i alla dessa perioder var det både stora och små krig och väldigt många som la sig i hur Jerusalem skulle vara och inte vara. Att hela världen blandar sig i Jerusalem nu för tiden är alltså en minst 2500 år gammal «tradition».

 

Jerusalem har sett många krig mellan religionerna, men inte så rent få av krigen fördes inom religionerna, kristna mot kristna, judar mot judar och muslimer mot muslimer. Maktkamper i Jerusalem har inte sällan gått ut över ens egna närmaste också, särskilt i familjen Herodes. Bråkar man internt, ger man möjligheten till en extern erövrare, det har många dynastier fått känna på kroppen.

 

Men det har inte bara varit krig i Jerusalem, man har bett där också. Ibland har man sökt Gud för att söka Gud, men Jerusalems historia vittnar om att man ibland har sökt helt andra saker under sken av att vilja be. «Gud vill det» var slagordet när korstågen gav sig i väg år 1095. När frankerna kom 1099 hade de ingen stor arme, men de var visst helt enorma på att slåss så de slaktade och högg ned så många att det stank i staden även sex månader efter massakern. De inre stridigheterna och den religiösa fanatismen judarna emellan innan romarna förstörde templet år 70 ger också en stark känsla av att religion ibland handlar om helt andra saker än Gud. Eller när ortodoxa och katolska präster tog med sig pistoler under munkkläderna när de skulle på gudstjänst i gravkyrkan, och också använde dem mot varandra. Jag undrar också vad folk tänkte på när de menade att barn som avlades inne i gravkyrkan blev mera välsignade. Ibland är det helt klart negativt med fulla kyrkor, som t.ex. när folk trampade ned varandra i gravkyrkan (uppenbarligen ingen helt ovanlig händelse).

 

Att riva ner det tidigare härskare har byggt upp, är tydligen också standard genom historien. Romarna rev ned templet och staden grundligare än många andra. Men ibland har man inte brytt sig om att riva ned heller, bara påstått att det någon annan byggde egentligen var ens eget. Det viktigaste är inte alltid vad som egentligen hände, men vad folk tror hände, och då uppstår det fort behov för att förhindra utgrävningar så att det folk tror inte ska avslöjas som ogrundat. En gång när israelerna ville bygga ut ett område som palestinierna inte ville skulle bebyggas påstod de att det var viktiga gravar just där, och så stoppades planerna. Men man vet inte om gravarna är där, och det spelar ingen roll eftersom det räcker att man tror det. Man kan kalla det identifikation och man kan kalla det historieförfalskning. Några korsfarare trodde t.ex. att Klippmoskeen byggdes av kung Salomo eller åtminstone av kejsare Konstantin. När ummayyaderna byggde Klippmoskeen tänkte de däremot att de återuppbyggde det judiska templet, bara att de gjorde det den sanna uppenbarelsen, Islam.

 

Jerusalem är en helig stad sägs det, men Montefiore lägger en hel del energi på att berätta om maktkamper och andra utsvävningar. Älskarinnor och älskare hos de fromma och givetvis hos de ofromma. Etniska rensningar, förtryck och fördrivningar i alla perioder och utförda av företrädare för alla religioner. Men samlat sett, är det nog judarna som har varit mest utsatta, fattiga och förträngda i Jerusalem de senaste 2000 åren. Muslimer och kristna har stått för det, utöver att muslimer och kristna ofta bekämpade varandra.

 

I långa perioder har jag inga förutsättningar som helst för att mena något om Montefiore tolkar historien bra eller dåligt, utom att han skriver bra. Det skiner genom att han är jude själv, men han är saklig och både judar förr i tiden och i modern tid får tåla kritik, såväl som kristna, muslimer, romare och en del andra som har visat intresse för Jerusalem. Samtidigt klarar Montefiore att beskriva människor från alla kanter med sympati. Till och med «de galna» beskrivs som människor, även om det är tydligt hur starkt Montefiore tar avstånd från deras handlingar.

 

Men när Montefiore ska komma in på Jesus och säger att skattskrivningen i Luk 2 först kom till stånd år 6 e.Kr, medan Jesus måste ha fötts medan Herodes den Store levde dvs (sannolikt några år) innan 4 f.Kr så tänker jag att bara det att Lukas i kapitel 2 preciserar att det var «den första» skattskrivningen borde resa frågan om det var flera skattskrivningar runt den tiden och enligt kejsare Augustus självbiografi «Res Gestae Divi Augusti» (förutom engelska, tyska och franska utgåvor också utgiven med svensk översättning 1988) så var det just det, flera skattskrivningar, bla en år 8 f.Kr. Dessutom hade Kvirinius uppdrag för kejsaren två gånger vid östra Medelhavet, både 11-7 f.Kr. och sedan 6-12 e.Kr, så just här kan inte Montefiore ha läst tillräckligt i källorna, även om han har läst väldigt mycket mer än mig.

 

Ibland får man i Europa intryck av att man tänker på sig själv som civiliserad och utvecklad i motsättning till vad man menas vara på en del andra ställen i världen. Européer menar ofta att vi har mycket positivt att bidra med för att befrämja fred, men det europeiska bidraget till Jerusalem har ofta bidragit till helt andra saker än fred. Under den senare delen av den ottomanska perioden, då turkarna var försvagade ville Ryssland ha kontroll över Jerusalem, eftersom de ville beskydda den ortodoxa kyrkan, medan Frankrike valde att beskydda katolikerna. Britterna ville också vara med så de bestämde sig för att beskydda judarna. Allt «beskyddet» skapade mer konflikter och man tänkte nog mer på egen makt än på «de svaga». När det ottomanska riket föll samman under det första världskriget så hade britterna gjort ett hemligt avtal med Frankrike om hur de skulle dela upp Mellanöstern, samtidigt som britterna hade lovat Sherif Hussein ett arabiskt rike i området och dessutom kungjort Balfourdeklarationen om att upprätta ett judiskt hemland. De behövde hjälp till sitt krig (första världskriget) och tänkte att olika sorters löften kunde bidra till att folk ställde upp. Alla blev så klart besvikna efteråt när britterna inte helt klarade att leva upp till alla sina löften, och Frankrike började argumentera med att de hade rätt att styra i det som i dag är Syrien och motiveringen var att de hade haft en frankisk kung där under korstågen. Jag betvivlar att ett åberopande av vad man gjorde under korstågen är så väldigt hedervärt, men problemet är större än som så för fransmännen hade historiskt sett fel, för korsfararriket vid kusten nådde aldrig så långt in som till Damaskus.

 

Britterna fick den södra delen av Mellanöstern och vinglade sig framåt från problem till problem. Judarna ville be vid Västmuren, deras heligaste plats, medan muslimerna menade de inte skulle få det. Britterna förbjöd till och med judarna att blåsa i bockhorn (shofar) på högtidsdagarna och 1925 gick britterna in till muren på självaste Yom Yippur, slog på dem som bad och drog undan stolarna från de gamla som satt och bad. Montefiore skriver om det: «It was not Britain’s finest hour.» Muftin av Jerusalem jublade, medan britterna vinglade vidare och var lite för och lite emot både den ena och den andra folkgruppen, ända tills de drog sig ur Palestinamandatet 1947, då när britterna hade klarat att få «alla» att inse att man inte kunde lita på dem.

 

Efter att ha läst färdigt tänker jag vidare: Både Frankrike, Ryssland och Storbritannien har fortsatt att lägga sig i här i Mellanöstern, både bakom och framför kulisserna. Det kan inte uteslutas att något av det har varit bra och hedervärt, men mycket av inblandningen har nog styrts mest av egna nationella intressen och mindre av Mellanösterns bästa.

 

Så långt jag vet har varken Ryssland, Frankrike eller Storbritannien officiellt beklagat sitt sätt att blanda sig in i Mellanöstern för att befrämja sina egna intressen under förevändning av att «beskydda de svaga». När dagens FN beslutar om resolutioner om allt vad parterna i Mellanöstern får lov till och inte får lov till, tänker jag att det måste klinga ihåligt för de som bor här, särskilt med tanke på att Ryssland, Frankrike och Storbritannien alla är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd och har vetorätt till allt FN gör. En resolution i FN mot europeiska stormakters handlingar kommer inte att bli av, även om de har ett ganska stort ansvar för hur Mellanöstern har utvecklats. Européer kan ha en tendens att skylla mera på USA – eller Kina – som också är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

 

Den som är utan fel kan kasta den första stenen…

 

Jag vet att «svenskdrycken» som «serverades» i Tyskland på 1600-talet av svenska soldater var allt annat än välsmakande. Den var inte särskilt näringsrik heller, tvärt om.